KERAMIKER

Henning Nilsson

 

Född 1907 i skuggan av gamla tegelbruket i Rögle.

Gjorde stenkulor och försökte sälja dem till ännu yngre killar. Brände kulorna i ugnarna, ofta ett väldigt jobb att hitta dem sen, för de brukade falla ner mellan teglen. "Gå högt upp i bruket vågade man inte göra, om inte någon jobbare var med. Där uppe fanns luffarna och spökena. Man kunde se ölflaskor efter fester de haft. En gång fastnade en av oss ungar i hissrepet och följde med ända upp till trissan.

Man fick ju se alla momenten i framställningen och det var spännande. Hur de malde leran i stora trummor, hur den pressades, hur de skar teglen och hur den sattes och sen kom ut, hur man tömde ugnarna. På de gamla tegelbrukens ugnar fanns luckor ovanpå genom vilka man hällde ner bränslet. Så fanns det hissar, tegelhissar, som gick upp till olika nivåer på ugnen.

Jag och en annan grabb smög oss med upp en kväll, vi var väl sju år, och vi hade för oss att vi själva skulle bränna och hittade en spånlåda som passade för ändamålet. Men så fanns det ett fönster åt det håll där brännaren bodde och han såg ju hur det glimmade till, och kom farande. Men då hade vi gömt oss uppe på däsorna, brädorna som man sätter tegel på, fast han hörde oss och fick ner oss. Så vi fick ju däng, först när vi kom hem och sen en gång till. Det var väl de första lärdomarna.

Och de var inte de enda. Kulorna gjorde vi nere i lergraven där vi brukade leka vid lerlässaren, som vi kallade skopan som grävde i kanten på graven. Man fick kasa ner och förstörde ofta byxorna. Och då blev det hårda tider igen. Nu är allt omändrat. Hela planen som låg mellan brukshusen, där vi bodde, och bruket och som var en fantastisk sommaräng är nu helt förvanskad. Och alla märgehålen har man fyllt igen med tegel och det ser hemskt tråkigt ut. Där låg man ju och fiskade karussor och seglade flotte.

I ett av dem tvättade mor sin tvätt och där höll jag själv på att drunkna. Försökte stå på bryggan och fånga fisk med händerna, tappade balansen och föll i. När mor tittade upp efter plasket såg hon bara mina tofflor, för de hade blivit kvar på bryggan. Hon fick tag i mig i sista minuten. Det var bråddjupt i märgelgravarna. Fiskarna vi fick upp brukade vi steka och försökte äta och låtsade att det smakade gott.

Fadern arbetade inte på tegelbruket utan som grovarbetare ute i bygden omkring. Det blev allt svårare tider. Kriget bröt ut och de flyttade till Välinge. På sommaren gick Henning och modern och hackade betor hos en lantbrukare som kallades Snåla-Per. Det var världskrig och man fick socker på kuponger och för att få mat försökte man byta kupongerna mot mjöl hos lantbrukaren. Det gick han inte med på. Vicker däremot kunde han ge i byte. Fem kilo mot allt sockret som var två kilo. Sen fick man själv mala vickerna på en kaffekvarn.

Flyttade till Rebbelberga ovanför Ängelholm. Det var 1917-1918 och spanska sjukans tid. Familjen klarade sig från den, men man levde på svältgränsen. Brödet räckte aldrig till och något annat fanns inte. Utom en dag i veckan då barnen fick kålsoppa i skolan.

"Så en gång när jag gick från skolan mötte jag en grabb från en annan skola och han bar en säck på ryggen. Jag undrade vad han sysslade med. Jag är ute och tigger, sa han. Tigger? Får du nåt nån gång? Och han visade ner i säcken, och där låg fullt med brödskalkar. Så jag berättade hemma om vad som hänt och erbjöd mig att gå ut och jag fick en säck och min syster med mig.

Ibland fick man i säcken, men oftast fick man hundarna på sig. Jag var rädd för hundar i flera år efteråt."

När han var tolv år fick han börja på en gård att vakta grisar och kor. Han fick 60 kronor för hela sommaren som räknades från mars till oktober. Efter de första fjorton dagarna var strumporna uppslitna och det blev att springa barfota i stubben. En flaska mjölk, som var blåsur, och en bit bröd var mat för dagen. Nästa år nytt vaktjobb, nu med 180 kronor, varav det mesta gick till nödvändig konfirmationsmundering.

Eftersom fadern alltid slitit ont ute hos bönder och allmänhet, vill han att Henning skulle få det bättre och satte honom i lära hos en skräddarmästare. Fadern fick då skriva på ett papper att om sonen lämnade platsen inom tre år så skulle han bli tvungen att betala skräddaren med 500 kronor. Det var fruktansvärda villkor för en som vantrivdes med att sitta stilla. Efter de tre åren gick ytterligare några år innan han kunde slå sig fri från mäster. För att överleva skräddarsysslan började han bygga fioler. Byggde den första i tjugoårsåldern men blev inte nöjd med den utan eldade upp den och gav sig på nästa bygge. Ville bygga en fiol för att kunna lära sig spela.

Det skulle ta för lång tid att spara till en. Fortsatte sen med att bygga bl.a. till konsertviolonister. Har byggt ett 40-tal. Kokade själv lackerna till sina fioler. Under kriget när det var omöjligt att få in lacker från utlandet, speciellt Tjeckoslovakien, kokade han fiollacker till halva Sverige. Kokade dem i en panna direkt på ett spritkök. Hartser, bärnsten och drakblod. Satt på ett vindsrum och kokade och ångorna fattade eld så att det brann i hela rummet. I fortsättningen använde han en elektrisk platta. Skrev aldrig upp receptet utan hade det i huvudet.

Gick och lärde sig spela för Ernst Holm, som då också arbetade med keramik tillsammans med sin bror Åke. Men intresset för leran och glasyren väcktes inte hos Henning, som då var 23 år och bara drömde om att bli violinist. Ernst Holm var konsertmästare och undervisade alltid iförd smoking. Det visade sig vid mötet mellan lärare och elev att eleven sytt smokingen.

Så satte han upp eget skrädderi i Höganäs och startade den första kemtvätten på orten. Det var under andra världskriget.

Öppnade sedan en antikvitetshandel. Det var något som han länge längtat efter och sysslat med en del också under skräddartiden. Sålde rätt mycket åt Helsingborgs museum. Intendenten, dr Mårtensson, bad honom bl.a. att försöka skaffa trästövlar av den typ som fiskarna längs den skånska västkusten haft då de stampade sandorm. Nationalmuseum hade varit ute ett par år tidigare och sökt få tag i stövlar, men utan resultat. Henning tog kontakt med en fiskare han kände. Det var synd att han inte kommit förr, tyckte gubben. För dagen innan hade han bränt upp en sådan stövel. Men den andra fanns kvar och den lämnade han gärna ifrån sig, bara han slapp att se den mera och betalt ville han absolut inte ha.

"När museikillarna fick se stöveln höll de på att glömma allt annat och när jag klämde till med 75 kronor blev de överförtjusta och slängde fram nåt slags kontrakt och undrade om jag kunde skaffa fler. På en månad hade jag skaffat 8-10 par till museet. Men sen började museet själv hitta ut till stugorna och hann före på flera ställen."

Genom antikvitetshandeln kom han i kontakt med bildhuggaren och keramikern Robert Nilsson och med keramikern Signe Persson, då hos Andersson & Johansson.
Minnena från barndomen vaknade och åt henne byggde han en liten elektrisk provugn utan att tidigare ha studerat just en sådan. Det lyckades och så slog han sig samman med en kamrat och byggde en större ugn och tänkte sätta igång en tillverkning.

Allt fick de ta på kredit. Stommen byggdes hos en plåtslagare, och en ingenjör på Höganäsbolaget murade mot att sedan få bränna i ugnen. Kamraten försökte göra en mängd keramik för att sälja. Men Henning hade fått glasyr på hjärnan. Han experimenterade och experimenterade. Framför allt var det oxblod han ville åt. Det svåråtkomliga.

Så fick han kontakt med Gantoftafabriken och skulle göra saltströare. Anställde ett par unga grabbar för att hinna bli färdig. Då visade det sig att Gantofta endast behövde hälften av det beställda. Sen kom kompanjonen och vägrade vara med längre och Henning tog över samtliga växlar och räkningar. Det hela höll på att krascha för själv sysslade Henning bara med glasyrexperiment. Reducerade med malkulor så att hela Höganäs doftade naftalin. Men upphöra med experimentet gick inte.

I vindskupan han hyrde på Bruksgatan fanns en liten rund kakelugn som det gick att få bra fräs i om man eldade ordentligt. Han gjorde glasyrprover och stoppade sakta in dem i glöderna för att försöka reducera fram oxblod. Hettan blev nästan outhärdlig och glasyren smälte i 1200°. Men vid tionde försöket fick han fram några röda fläckar. Då hade han också lärt sig att dreja. Började på en kurs i drejning men slutade efter två dagar och satte upp drejskiva på rummet, fäste den i golvet och sparkade igång, natt efter natt ända tills den som bodde under kom upp och bråkade. Detta var före ungsbygget.

Inne på konstindustrimuseet i Köpenhamn hade han sett kinesiskt oxblod. Men framför allt var det talet om hur svårt det var med oxblod som retade hans nyfikenhet. Sju år tog det honom att komma fram till ett resultat som han godkände. Då var han i det närmaste utfattig. Han brände koleldat i Höganäsbolagets ugnar. Där brände man emellertid också saltglaserat stengods och saltet gjorde oxblodet dimmigt. Men under en tid använde man amerikanskt kol, som tydligen innehöll något som eliminerade saltet och bidrog till ett härligt oxblod. Sen sålde bolaget det amerikanska kolet till Tyskland och dimman lade sig igen. Lösningen var en egen ugn. Men han fick avslag på sin ansökan om att bygga ugn och skorsten på den verkstad han hade intill sitt hus.

Räddningen blev Höganäs nedlagda mejeri. Där fanns redan skorstenen. Med alla investeringar står ugnen på mejeriet idag i 20 000 kronor. I en byggnad som inte är hans egen. Bara för att han inte fick tillstånd att bygga en egen skorsten i ett område som är fyllt med skorstenar.

Arbetsmetoden är bränning i koleldad ugn där flamman från glöden kommer i direkt kontakt med glasyren på kärlen. Metoden är ytterst vansklig när det gäller oxblodsglasyren men ger, om det lyckas, de intressantaste resultaten.

1967 fick han Statens konstnärsstipendium för första gången. 60 år gammal. Våren 1968 Statens konstnärsstipendium och hösten 1968 Nathorst Böös stipendium. Hans väg mot keramikersysslan har varit lång och ganska krokig men han har haft lera på händerna från början.

Sedan 1954 bor han med hustrun Mary och sönerna Paul, Lars och Harry (fd Roger) i ett korsvirkeshus från 1700-talet vid utfarten från Höganäs till Strandbaden, på gränsen mot Höganäsbolagets område.

 

 

 

©Bild & Text Harry Oxenblå
©Layout & Formgivning Harry Oxenblå och Anders Lindelöf
Till sajten Keramikkonstnär Harry Oxenblå